Min VM-debut
I morgon tisdag är det exakt 5 veckor sedan jag krigade den 19,8km långa banan på VM i Finland.
Så här i efterhand är det blandade känslor när jag tänkter tillbaka, besviken men nöjd...
Långdistansen på VM i år har varit mitt mål under en lång tid, jag har lagt upp träningen för att jag skulle vara så förberedd som möjligt på de olika planen - fysiskt, tekniskt och mentalt.
Allt gick enligt plan under vårsäsongen, förutom att jag "bara" kom tvåa på de bägge SL-tävlingarna i Tibro slagen av Thierry båda dagarna.
Det flöt på bra med ytterligare en andraplats efter Thierry på långdistansen i Örebro och jag började känna att medalj på VM är ingen omöjlighet.
När vi sedan åkte till Finland på det sista förberedande lägret ca 3 veckor innan VM kände jag mig väldigt förberedd. Fick bra kvitton på att kroppen och tekniken är exakt i fas med min tänkta plan. Mot slutet av veckan började jag dock känna mig hängig och trött, en sjukdom stod och knackade på dörren. Jag accepterade den och tänkte att det är bättre att ta den nu än närmare inpå VM. Jag fick vara still i 5 dagar innan jag började tränade igen och med 1,5 vecka kvar till VM kände jag mig riktigt stark på träningarna jag genomförde och fick samma känsla som jag haft innan Tibro ("ingen kan hänga med mig nu"). Men när jag vaknade en vecka innan kvaldags kom nästa baksmäll, sjukdom igen!
Den här gången var det svårare att acceptera den, men tiden gick och jag blev bättre. Så efter ytterligare 4 dagars vila så var jag på benen i skogen och även på plats i Finland.
Kände att det gick lättare och lättare dag för dag, men visste inte hur kroppen skulle reagera när jag pressade mig. Det fick jag inte veta innan jag väl stod på startlinjen på kvaldagen. Under uppvärmningen var pulsen hög och jag kände mig ganska så seg. Men när jag väl fick kartan släppte det, men bara i 4 kontroller. På långsträckan mot femte kontrollen märkte jag hur kroppen började säga ifrån och jag fick mer och mer föra ett mentalt samtal med mig själv. Huvudet ville framåt men kroppen sa "lägg dig ner". Jag bet ihop och jag gav mig heller inte förrän mållinjen var korsad och jag fick äntligen lägga mig ner.
Med en snittpuls på 96% och den värsta känslan jag har haft lyckades jag ändå ta mig till en final som var två dagar senare.
Dagen efter kvalet kände jag hur kroppen ändå svarade positivt på kvalloppet. Jag började därför se framemot finalen mer och mer, dock lite osäker på formen.
Det blev tisdag och det var dags för final. Jag vaknade med en bra känsla och gav mig ut på morgonjogg med musik i öronen. Det kändes bra, nästan precis som innan sjukdomen och jag kände hur glädjen kom tillbaka till kroppen.
På väg till förstart märkte jag tidigt att vi prickat in startplatsen på TC vilket gav ett självförtroende. Under uppvärmningen kände jag att farten finns där, självförtroendet ökade ännu mer.
Väl uppe på startrampen försökte jag njuta så mycket som möjligt och när jag väl fick kartan var det bara att köra på i full fart.
Jag hade bestämt innan att jag skulle satsa allt på ett kort, gå hårt från början och hoppas att kroppen är med mig som den har varit under hela vårsässongen innan.
Enkel kontroll till 1:an, sen lite längre sträcka till tvåan. Jag väljer att springa säkert i början och verkligen ta kontroll 2 från stigkorset. Går av stigen och upp på höjden och följer kanten mot åsen och där ska kontrollen sitta. "VA? Den är inte här!" Jag tar det lugnt och springer tillbaka mot höjden och ner på kanten igen och då får jag se den lilla åsen jag skulle varit på. Ut på den och ner till kontrollen. Ca 2 min bom på andra kontrollen, ingen rolig start. Men i och med denna bom spände jag bågen ännu hårdare och körde på. Efter denna start börjar jag plocka i fältet, får höra efteråt att jag höll bland de högsta farterna från 2:an fram till varvningen.
Vid varvningen tar tyvärr krafterna slut och det blir den där tuffa kampen igen som jag upplevt 2 dagar tidigare i kvalet. Jag bestämmer mig för att kriga men jag tappar mycket tid från varvningen och in och blir till slut 14:e.
Min VM-debut som jag laddat för så länge blev absolut inte som jag tänkt mig. Fighten om medaljerna som kändes helt rimlig innan sjukdomen gick tyvärr upp i rök. Men jag är nöjd med min mentala och fysiska prestation utifrån de värdelösa förutsättningarna kroppen gav mig, jag krigade för allt vad kroppen hade. Tekniskt kan jag hitta flera misstag, minuter som hade gett mig en plats topp 10, vilket kanske hade känts som en liten tröst.
Det känns som jag inte fick chansen att visa vad jag går för.
Detta skapar dock revanschlust inför framtiden, att få möjlighet att genomföra min plan fullt ut och se hur långt det räcker, förhoppningsvis till en VM-medalj på långdistans i Italien nästa sommar.
