.

Igår lördag körde jag ännu ett löplopp för säsongen och just nu har jag faktiskt tappat räkningen på hur många jag har kört den senaste tiden. Men det är grymt bra träning och jag tror jag kommer att ha nytta av det mot Schweiz nästa år. Denna gången var det ett asfaltslopp på 10km och jag hade väl ingen förhoppning på en bra tid eftersom jag nästan bara kört högintensivt denna veckan. Klassen som jag skulle delta i kallades överklassen och det var faktiskt det när man kom imålspringande på en röd matta och fick skumpa direkt efter målgång, fint ska de va!!

Jag läste på lite kvällen innan och fick syn på att det skulle vara ett spurtpris efter 5km och det blev den magiska gränsen för mig igår.

Under uppvärmningen kändes det riktigt bra och jag tänkte att jag startar hårt för att se hur långt det räcker. När startskottet gick var jag inte ensam om den taktiken utan även en kille från Enhörna hade samma. Vi öppnade första kilometern på 2.49, men den var relavtivt snäll så tänkte inte så mycket på det. Andra kilometern gick på 3.05 och det kändes fortfarande riktigt bra i kroppen, den 3:e passerade vi på 3:12 och då tänkte jag; "Vad är det för en kille egentligen och det här kommer bli riktigt jobbigt!!" Han låg precis i ryggen på mig, men jag trivdes med att hålla i taktpinnen. Han gick upp jämsides med mig på 4:e km och den passerade vi på 3:18, nu var det lite mer kupering och nu började även kroppen strejka lite. Jag tog bort dessa tankar och körde på mot spurtpriset (5km), cyklisten före ropade till ca 500m innan att "snart spurtpris", då försvann tankarna om att orka 10km tror jag och jag tryckte på lite extra i uppförsbackarna för att få en lucka, jag fick även en liten med några få meter men kunde gå först över backen och få spurtpriset (Valfria Nikeskor från Länna sport). Även 5:e gick på 3:18, men då var denna betydligt mer kupering på än vad 4:e var. Direkt efter att jag passerade linjen vid 5km så gick Enhörnakillen om mig och fortsatte i samma fina tempo och det gjorde att han fick en lucka till mig direkt då jag dragit på mig alldeles för mycket syra under första halvan av loppet.

Nu blev det en kamp mot kroppen de sista 5km och jag kan nog säga så här i efterhand att det var bland de jobbigaste jag gjort. 6:e och 7:e km gick på 6.57 och på denna sträckan blev jag även passerad av en kille från Fredrikshof och jag hade verkligen inget att sätta emot när han gick förbi mig. 8:e gick på 3.29 och 9:e 3.43 och under den km var det två riktigt jobbiga stigningar. Nu började det komma ännu fler löpare bakom som var sugna på att springa om mig men jag bestämde mig att ingen ska få passera mera så jag bet i bra och den sista km sprangs på 3:47, så det blev den långsammaste.

Tiden blev till slut 33:41 och var då 46sek i från segern och 25sek från andraplatsen. En lärdom som jag kan dra är att jag ska nog tänka mig för lite mer nästa gång och lägga upp loppet lite bättre, men som jag brukar säga; SATSAR MAN INTE VINNER MAN INTE!!

Den stora och roliga stafetten 25manna var den 8 oktober. Jag visste innan vi skulle ha chans om en topp 5 placering för det lag vi har på papparet är starkt och vi brukar liggar runt där med undagtag för förra året.

Filip som sprang första sträckan kunde ju inte göra en bättre start för laget genom att växla som tvåa, strax efter Uffe.

När det var min tur hade vi tappat en del tid och lite placeringar, men jag fick gå ut som nr.8 några minuter efter täten. Jag hade ändå förhoppning på att gå ut samtidigt som Olav, men Hazzan orkade inte riktigt följa Hausken på slutet av 23:e. Så istället fick jag göra ett sololopp.

Jag var osäker på hur kroppen skulle svara då jag hade vart lite förkyld efter hemkomsten från schweizlägret. Men kroppen svarade helt okej, dock kände jag av den höga farten som jag satt upp i början redan efter ca 25-30min löpning, men som tur var bara sträckan ca 8km, och en totalttid på strax över 40 så jag var aldrig orolig.

Tekniken funkade väldigt fint och jag tyckte jag tempoväxlade väldigt bra i den snabblöpta terrängen. Jag sprang förbi en finsktlag och skickade ut Annika på en sjundeplats. Vi slutade sedan på sjätte då Halden olyckligtsvis hade hoppat över en kontroll.

Spurten på 25manna.

I helgen så gjorde jag en riktigt snabbvisit i vårt fina grannland Norge. Jag bestämde mig sent för att springa Blodslitet och jag var inte sugen på att sitta i en bil hela vägen från stockholm till fredrikstad. Därför bokade jag in flyg både dit och hem, vilket innebar lite stressande förhållanden efter tävlings slut, men nu först till loppet;

Veckan som gått fram till loppets start hade kännts för jäkla bra, då jag upplevt att jag haft en riktig toppform, både tisdag, onsdag och torsdag. Tyvärr kände jag inte riktigt av samma energiboooost på lördagen men krafterna fanns även där.

När startskottet gick blev det ganska så ordentlig rusning till en början då det var lång väg till startpunkten. Jag hann läsa in bra och var säker på vart jag skulle. Vi var ganska så många till en början på samma gaffel, men tyvärr gjorde vi ca 30sek på första kontrollen redan. Oflytet fortsatte tyvärr och springa lite kråkigt upp till den gemensamma kontrollen på första varvet, vilket för att jag tappar ytterligare kanske 30sek. Efter det springa jag bra i några kontroller, men sen kommer stenen vid branten, där jag gör ytterligare 1min, men här stämmer verkligen inte kartan och jag förstår inte hur de ritat alls här.

Andra varvet fortsätts i lite oflyt, dock en bra inledning i början men sen en onödig bom där jag blir lurad av en heldragen snitsel i terrängen som jag tror är det förbjudna på kartan, men inte då! Här går det ytterligare kanske 1min. Inte bra!!

Den sista korta slingan går bra och jag kommer ihop med Fille och vi har bra fart och går väldigt bra tekniskt.

När jag kommer in mot sista kontrollen på denna slingan blir jag nöjd när jag kunde räkna in namn som lundanes och wingstedt. Då tänkte jag, det är inte kört. NU KÖR VI!!

Ute på sista långa varvet börjar löpningen ganska så sakta, ingen vill riktigt ta kommandot men olav gör det till slut och jag märkte att många löpare har grym respekt för honom!!

In mot första kontrollen får jag syn på gruppen som gick ut nästan 2min före, vilket gör att jag ökar tempot och och efter långsträckan till tvåan är vi också ikapp dem. Sen händer det inte så mycket ändå fram tills varvningen då det återstår ca 2km. Förutom att längst bort på den långa loopen ropar fille till mig(som ligger strax bakom mig) "Frispark eller straff!!!" och jag svarar glatt "spelar ingen roll, jag sätter den i bôttre ändå!!"

Efter varvningen börjar en viss Runesson röra på sig, jag blev väldigt förvånad att han hade krafter kvar då jag inte riktigt ser honom som en långdistansare, men så fel jag hade idag. Han tar initiativet och får en lucka till oss andra, jag inser relativt snabbt att nu går tåget och jag gör rycket för att återansluta till honom. Vi två blir sedan själva mot näst sista med en lucka till bakomvarandra löpare, dock när vi har ca 100m kvar till skärmen dyker Lundis upp igen och vill vara med i fajten. På väg mot sista tar johan ett rundare vägval och kommer nedanför branten medans jag och olav kommer ovanför den och måste hoppa ner. Detta gör att jag tappar nödvändig mark mot dem båda och tyvärr hade jag inte benen för att kunna ta ikapp dem på spurten. Olav sprang in som andra löpare och johan som tredje, jag fick nöja mig med fjärdeplatsen. Anders Nordberg lyckades springa solo nästan hela banan och han vann välförtjänt för oss andra, imponerande!

Direkt efter loppet var det dags att slänga sig iväg på flygbussen igen för att hinna med planet från gardermoen. Jag hann och så här efteråt är jag grymt nöjd att jag åkte. Riktigt rolig tävling som bjöd på underbar terräng i strålande solsken. Detta är en tävling som jag kommer att återkomma till!!

Vad skulle man göra utan effektivpasset?? Idag gick jag och Frida ned till hallen för att träna effektivt och visst blev det de! Vi värmde först upp i 5min, sen körde vi 4*4min och sen nedvärmning i 5min. Vi vilade 1min mellan varje intervall vilket gjorde att tiden blev 30min totalt. Detta måste vara det effektivaste passet som kan göras, grymt!!! Testa och återkom...

Veckan som var i Schweiz var helt underbar, strålande sol och ca 20-25grader gör verkligen susen och humören hålls uppe.

Jag var ganska så trött i början av veckan men efter en joggtur på ängarna uppe på Jurabergen så kom krafterna åter. Stupet som ni ser till höger i bilden nedanför är mellan 100-200meter hög (svårt att uppsaktta) och precis ovanför den så gick det en smal liten stig, den var max 2meter från stupet så det var extra nervöst att springa på den. Men det var en mäktig syn att kunna kolla ut över dalgången, riktigt coolt!! När jag tog kortet eller rättare sagt Olle tog det stod Fille och ropade på mig att jag skulle gå därifrån och att jag var helt dum i huvudet! Så här i efterhand kan jag förstå vad han menade men väl där ville jag ha med mig ett grymt foto till bloggen.

Veckan nere i Schweiz avslutades med de sista två världscuptävlingarna, först en medel och sen sprint. Jag hade behövt göra min bästa prestation för året för att ha någon chans att ta mig till sprinten då bara de 40 bästa totalt i världscupen fick starta på den. Tyvärr lyckades jag inte alls denna dag, kroppen var seg och huvudet likaså. Detta medförde att jag tappade väldigt mycket tid och placeringen är verkligen inget att skryta med, så den nämner jag inte alls.

Istället för att springa den spektakulära sprinten fick jag var publik och heja på de andra svenskarna som fick starta. Även detta blev en grym upplevelse och det är grymt att se hur stor orienteringssporten är i Schweiz, där är löparna verkligen stjärnor. Det är konstigt hur det kan skilja så pass mycket från två olika land i samma idrott.

Att se sprinten från sidan gjorde att jag blev rejält sugen på att få springa den nästa år och verkligen få uppleva publiktrycket som löpare, det är något att sträva efter under vinterträningen.